Mitt högtidstal vid nationaldagen i Tibro

posted in: Okategoriserade | 0

Ärade medmänniskor i vårt vackra land Sverige.

 

Idag firar vi Sveriges nationaldag. Sverige visar sig från sin absolut bästa sida. Solen skiner, humlor surrar, blommor doftar, många av oss har redan tagit det första doppet och grilldoften sprider sig över villakvarteren. Dessutom får vi idag lyssna till utmärkt körsång och folkdans av våra lokala förmågor här vid Balteryds vackra hembygdsgård.

 

Visst vore det mest naturligt att berätta lite historia nu om varför och när vi började fira nationaldag. Jag skulle kunna berätta om att Gustav Vasa blev vald till Sveriges kung denna dag för 493 år sedan eller om antagandet av 1809 års regeringsform eller varför inte om att denna dag inte kallades nationaldag utan Svenska flaggans dag ända fram till 1983. Det där tänker jag inte tala om, det får bli en annan gång.

 

Jag började istället fundera på vad det innebär för mig att tillhöra en nation. Vi som står idag kanske har helt olika svar på den frågan beroende på hur gamla vi är, vad vi varit med om eller var ifrån vi kommer. För mig handlar en nation om att känna tillhörighet och identitet, att känna att jag har ett hem.

 

Vad är då ett hem? Lisa Nilsson sjunger: ”a chair is still a chair even if no one is sitting there but a house is not a home when there is no one there to hold you tight.

Lite slarvigt översatt skulle det bli: En stol är fortfarande en stol även om ingen sitter på den men ett hus blir ingen hem förrän det finns någon där som håller om dig. Alltså hemma är vi när vi känner tillhörighet, gemenskap och kärlek.

 

Borta bra men hemma bäst brukar man lite klyschigt säga, men visst är det så. Jag kom hem från en långresa så sent som igår och visst är det skönt att komma hem. Hemma kan vi slappna av, vara oss själva och känna oss älskade. Skillnaden på ett hus och ett hem är att i ett hus kanske vi kan sova, äta och i största allmänhet överleva. Men ett hem präglas av värme, gemenskap, ansvarstagande, att ge och ta, att hjälpas åt. I ett hem är man också tillåtande och man behöver inte förställa sig.

 

Alla som idag kan säga att de har ett hem och att hemma är bäst när de varit ute på en resa tillhör en lycklig skara människor på jorden.

 

Idag har vi så många människor på jorden som inte har något som de kan kalla hem. Inte sedan andra världskriget har vi haft så många människor på flykt och de allra flesta finns utanför Europas gränser. Bilderna på förtvivlade människor som vi möts av varje dag är outhärdliga. Många är de som inget hellre vill än att få något som de kan kalla hem.

 

Jag vet att jämförelsen med svenskarnas flykt till USA för mer än hundra år sedan haltar något men jag gör den ändå….

 

När Karl Oskar och Kristina tog farväl av sina föräldrar visste de att de aldrig skulle träffas mer. De lämnade steniga åkrar och svält. De lämnade Sverige efter att ha begravt sina lilla dotter som förätit sig på korngröten för att hon var så hungrig. När hon dog satte sig Karl-Oskar i den lilla vedboden och snickrade ihop en liten kista till sin döda dotter samtidigt som han tog beslutet att de var tvungna att lämna landet för att barnen skulle överleva och få en framtid.

Karl-Oskar och Kristina delade sitt öde med mer än en miljon svenskar som lämnade Sverige för hopp om ett bättre liv för sina barn. Men Kristina sjunger hela tiden om sin längtan hem, tillbaka till Småland, till slänggungan och till sitt Astrakanträd. Hon sjunger ”Hemma var ligger du nånstans”? Nu är det midsommar och dans, hos mor och far. Vägen vi färdas den bär bort, aldrig tillbaka”. Hemma var ligger du nånstans?”Och det är så sorgligt.

 

De människor som vi nu benämner som ett kollektiv; flyktingar, nysvenskar, invandrare, Eu-migranter, nyanlända består av människor precis som Karl-Oskar och Kristina. Människor som saknar sina hem, sina älskade.

Varje människa bär på en historia. Dom, säkert en del av er här idag, har också lämnat sina rötter, sina föräldrar, sina fikonträd, sina olivträd, sin slänggunga. Och det blir så sorgligt. De som vi nu ser färdas genom Europa i farliga båtar eller försöker forcera taggtråd har lämnat en situation lika kär för dem som mitt hem är för mig.

 

Jag har också färdats över oceanen men detta är mitt hem. Hit har jag fått återvända!

Här har jag mina rötter sedan flera generationer tillbaka. Min farfar föddes uppe i Jubberud och gick till Kyrkskolan om dagarna. Här har vi drivit familjeföretag inom möbelbranschen, Här har jag gått igenom grundskolan, här har jag min familj och min församling. Och jag är så tacksam!

 

Jag önskar att alla ni som mött idag, vare sig ni bott i Tibro och Sverige hela livet eller precis kommit hit inte bara skall känna er välkomna hit utan känna er varmt välkomna hem.

 

Låt oss skapa ett hem tillsammans denna sommar präglat av värme, gemenskap, ansvarstagande, tillit och kärlek.

Låt oss njuta av vårt gemensamma hem. Det bjuder just nu på sol, bad, blommor, fåglar, jordgubbar och dans…..och snart kaffe med dopp i Balteryds hembygdsgård…kan det bli bättre?

 

Välkomna Hem!